Hanna Egard är Universitetslektor vid Malmö universitet och har varit en av experterna i Utredningen Stärkt rätt till personlig assistans för att tydliggöra skillnaden mellan personlig assistans och hälso- och sjukvård .
Hur ser du allmänt på förslagen och resultatet av utredningen?
Efter att ha tagit del av sammanfattningen och läst ungefär hälften av utredningens betänkande är jag överväldigad av den stora skillnaden mellan LSS utredningen betänkande och Stärkt rätt till personlig assistans. LSS utredningen föreslog att barn skulle mista rätten till personlig assistans och att målgruppen för insatsen därtill skulle avgränsas från personer med psykiska och neuropsykiatriska funktionsnedsättningar som ansågs behöva ett stöd av mer pedagogiskt och socialpsykiatriskt slag. De förslag som kommer nu i utredningen om stärkt assistans innehåller, som jag tolkar det, förslag på hur rätten till personlig assistans kan stärkas för just dessa målgrupper. Så de gör en rejäl kovändning! Därtill hörsammar utredarna betydelsen av egenvård och hälso- och sjukvård som behövs för att tillgodose då kallat grundläggande behov ska ges rätt till personlig assistans, det går tvärtemot den rättspraxis som drivit på en uppdelning mellan hälso- och sjukvård. De föreslår en ny lag om egenvård och ändringar i hälso- och sjukvårdslagen mm som ska ge förutsättningar för detta. Dessutom formulerar utredarna en ny syn hur gränsen mellan föräldraansvar och personlig assistans ska dras. Så sammantaget, jag ser mycket positivt på betänkandets innehåll. Det är tydligt att utredaren har lyssnat in användare av personlig assistans, men även SKR och beaktat kunskap och forskning.
Beskriv kort skillnaden personlig assistans och sjukvård?
Den viktigaste skillnaden är att personlig assistans och hälso- och sjukvård organiseras på olika sätt och har olika syfte och mål. Personlig assistans är i grunden ett sätt att organisera stöd så att det blir personligt och individuellt utformat, alltså så att det styrs av den som behöver stödet (eller dennes företrädare) och anpassas efter användarens liv och vardag. Stödet följer med den enskilde och ges kontinuerligt och syftar till att göra det möjligt att leva som andra (se §19 FN konventionen mänskliga rättigheter för personer med funktionsnedsättning). Den personliga assistansen har växt fram som en reaktion och kritik mot bland annat hälso- och sjukvården som styrs av professionellas bedömningar, scheman och arbetstider. Hälso- och sjukvård styrs av personalen och organiserat som punktinsatser, som åtgärder, som är avgränsade i tid och rum och inriktade på att ge en viss behandling eller vård för att främja hälsa. Den som behöver vård eller behandling för anpassa sig, sitt liv och sin vardag efter vårdens organisation. Det skapar ett beroende och underläge och sätter hinder för möjligheten att leva som andra. Detsamma gäller ofta dem som får hemtjänst eller bor på särskilt boende eftersom det då är flera som delar på samma personal. Inom personlig assistans finns personalen till för en person.
Det finns en missuppfattning om att personlig assistans och hälso- och sjukvård går att skilja åt baserat på arbetsuppgifter. Detta stämmer dock inte. Även inom sjukvården får människor hjälp med att äta, personlig hygien och påklädning. Det får de även inom omsorgen. Det som skiljer är på vilket sätt arbetet utförs och med vilket syfte. Syftet med personlig assistans är att ge möjlighet att leva som andra, målet ligger bortom stödet, målet är alltså inte bara att kunna gå på toa eller äta utan att få fullfärdiga mänskliga rättigheter.
Hur stämmer den synen med resultatet i utredningen?
Mycket väl. Det är tydligt i flera formuleringar i utredningen att utredaren förstått och lyssnat in de forskare som lämnat underlag men även användare av personlig assistans. Detta har de vägt mot krav på att alla människor har rätt till säker hälso- och sjukvård av samma kvalité. För att säkerställa det behövs nya lagar och även ett större ansvarstagande från hälso- och sjukvårdens sida.
